Johannas blogg

Usch vad långsam jag är! Jag skäms. Här kommer i alla fall fortsättningen på sagan:

Publikuppvärmare är en underskattad yrkesgrupp. Det är faktiskt deras förtjänst att publiken är på så gott humör redan när programmet börjar, och det är dem publiken skrattar åt när man ser publikscener inklippta lite här och var i programmet. Just denna kväll var det publikuppvärmaren Mimmi som höll igång och fick oss att skratta åt ingenting. Det är faktiskt kul. Skratt smittar och efter en stund sitter alla och skrattar för att alla andra skrattar. Även studiokvinnan Pernilla var med och skojade med oss.

Vi höll på en lång stund och spelade in små skratt, stora skratt, skratt med applåd och småfniss som övergår i skratt som övergår i applåd. Det är så när man är publik att när någon säger nåt kul så ska man skratta, när någon säger nåt som inte var så värst kul så ska man skratta, när någon annan skrattar så ska man skratta. Man ska helt enkelt skratta hela tiden. Gärna applådera, vissla och jubla också. Hela tiden. Det känns jättelöjligt, men verkar helt naturligt när man sedan ser det på TV.

Babben kom helt oväntat in och körde lite egen publikuppvärmning. Hon berättade bland annat om den lilla personen som sitter i hennes öra och talar om för henne hur hon ska bete sig. Stämningen var på topp i studion. ”Hur känns det nu?” viskade Eva åt mig. ”Vet inte” viskade jag tillbaka.

Sedan började själva inspelningen och jag antar att ni har sett programmet. Det var i princip det samma live, fast med omtagningar och avbrott. Det var ju häftigt att vara där på riktigt förstås, men ärligt talat så ser man faktiskt bättre på TV.

När programmet började ta slut blev jag supernervös. Nu var det dags! Jag försökte komma ner från läktaren så fort som möjligt men det var inte lätt. Jag satt ju längst in och det är helt otroligt vad långsamma vissa människor är. När jag så äntligen kom ner på golvet så var Babben redan på väg ut i kulisserna men jag ropade på henne och hon vände sig om.

Jag vet inte varför, men jag stannade där det upphöjda vita golvet började. Babben kom fram till mig och hon stod där uppe på det blanka vita och jag stod där nere på det svarta och stirrade på hennes gröna slips. Kände mig liten och glömde allt jag hade tänkt säga. Jag hade så mycket jag ville säga men istället stod jag där och babblade om hur jobbigt det hade varit att ta sig dit. Så dumt det blev!

När vi hade pratat färdigt med Babben, eller kanske snarare när hon hade pratat färdigt med oss, tittade vi på den glittrande Babben-medaljen som låg där under en glaskupa. Vill ha, vill ha, vill ha! Den skulle verkligen vara kronjuvelen i min Babben-samling. Men hur skulle det gå till? Att hålla mig för skratt sådär länge är helt uteslutet. Funderade på att flirta lite med Martin Stenmark, men det är nog inte heller riktigt min grej.

Vi gick ut därifrån och jag frågade Eva: vad sa Babben? vad sa jag? Lite omtumlad blir man ju i en sådan situation. Sedan slog det mig som en tegelsten i huvudet: jag GLÖMDE! Jag glömde ge henne 63-knappen som jag hade med mig till henne. Hur kunde jag glömma?! Åh vad jag blev arg på mig själv. Den var viktig. Jag hade ju ställt in min kupp för att ha en anledning att prata med henne efteråt.

Sedan kom den stora tomheten. Babben-dagen var över. Efter alla förberedelser och all förväntan. Jaha, det var det.

Eva och jag tog en rask promenad i Stockholmskvällen. Det var verkligen skönt att få älta alla tankar med någon som förstår. Vi gick till McDonalds men jag var inte ett dugg hungrig. Vi diskuterade samma frågor om och om igen, och redan då stod det klart att jag måste dit igen. Jag står inte ut med tanken på att det var allt, och jag vill ha något nytt att se fram emot. Nästa gång ska det inte bli sådär dumt. Nästa gång ska jag göra allt rätt.