Johannas blogg

Eftersom det är många som är nyfikna på hur jag hade det på min resa så tänkte jag börja den här bloggen med att berätta lite om den.

Jag har alltså varit i Uganda tillsammans med 15 andra personer i alla åldrar, många av dem naturfotografer. Själv var jag naturligtvis där för att fotografera.

Äventyret började med att vi, av någon anledning som vi inte riktigt fick veta, inte kunde flyga till Entebbe som vi hade tänkt utan vi fick övernatta i Nairobi istället. På så sätt hamnade vi i Kenya istället för i Uganda, men det gick ju lika bra det, i alla fall tyckte jag det. Nästa morgon lyckades vi i alla fall ta oss till Uganda och efter många timmar på skumpiga (men charmiga) småvägar så kom vi framåt kvällen fram till Lake Bunyonyi i sydvästra Uganda. Där bodde vi ”tälthyddor” på en ö i sjön och vi tillbringade dagarna med att utforska vår ö, titta på fåglar, paddla urholkad trästam och en massa annat.

Trots att det inte längre är kransalgsforskare jag ska bli när jag blir stor (tror jag inte i alla fall) så kan jag ju inte helt glömma mitt förflutna utan jag gick och spanade lite i strandkanten. Jag hittade dock ingenting av speciellt intresse i vattnet runt vår ö, men när vi skulle åka därifrån så stannade vi till lite på en annan ö och där fanns den! Alldeles intill bryggan växte en liten tuva av en väldigt söt liten kransalg. Naturligtvis slet jag genast av mig skorna och hoppade i. Jag kunde konstatera att den afrikanska kransalgen tycktes föredra samma slags botten som de svenska, och jag såg mina fötter försvinna ner i dyn. Jag lyckades inte artbestämma den (kransalger är knepiga), men jag har skickat några torkade skott av den till Tyskland och jag hoppas att Irmgard Blindow (den stora ”kransalgsgurun”) vet vad det är för art. Jag lovar att rapportera till er kära bloggläsare så fort jag hör något från henne.

Därefter åkte vi norrut till Bwindi Impenetrable Forest där vi skulle uppleva de dimhöljda bergen och möta bergsgorillorna. Vi bodde på lyxiga Gorilla Forest Camp och därifrån hade man en fantastisk utsikt mot berget som reste sig som en vägg framför oss. Någonstans däruppe fanns bergsgorillorna och nästa morgon var det dags för oss att bege oss dit upp. Det var en tuff vandring men helt klart värt det. Mötet med gorillorna var helt fantastiskt. Det är en helt obeskrivbar känsla att sitta där i regnskogen tillsammans med en grupp gorillor och bara titta på varandra. Inte på TV, inte i djurpark, utan på riktigt! Riktiga, vilda gorillor i deras hem. Kan inte beskrivas, måste upplevas.

Resten av tiden i Bwindi ägnade vi åt olika utflykter, bland annat till ett helt fantastiskt vattenfall som låg en bit in i skogen och till byn, där vi träffade medicinmannen. Han var en kul prick som showade lite för oss. Vi träffade också pygméer. Det var intressant, även om det fanns någon som envist hävdade att pygméerna inte skulle få kalla sig pygméer eftersom de inte alls var så små som han hade väntat sig.

Resan fortsatte till Queen Elisabeth National Park där vi såg en massa djur, både från bil och från båt. Vi bodde på en jättetjusig lodge som låg på en liten halvö precis där Kazinga-kanalen möter Lake Edward. På kvällen när vi satt på terrassen och åt middag hörde vi lejonen ryta någonstans där ute i mörkret. Jag måste erkänna att just då kändes det lite läskigt att sitta med ryggen mot dem.

En annan höjdpunkt på resan var mötet med vårtsvinen. Jag tycker om vårtsvin. De är coola. Lite fulsnygga på nåt vis. Jag var ute och fotograferade i det fina kvällsljuset när jag träffade på dem. De gick runt omkring mig och betade och bökade lite i jorden så jag satte mig ner och tittade på dem en stund. Det var lite samma känsla som med gorillorna fast på ett sätt bättre. Det var så fridfullt. Och helt oplanerat. Ingen grupp, ingen guide, bara jag och grisarna.

På lodgen där vi bodde fanns en swimmingpool och naturligtvis passade man på att ta sig ett dopp så fort det fanns en lucka i programmet (något som emellertid var ganska sällsynt). Egentligen tycker jag inte om att se mig själv i bikini, men jag struntar i det. Är det varmt och alla andra ska bada så vill ju jag också göra det såklart. Så jag låg där i poolen och njöt av solen, vattnet och utsikten. Då kom en av männen i gruppen fram till mig och så sa han: ”Johanna, jag blir så imponerad av din herrgårdsvita kropp.” Jag nästan slutade simma av ren förvåning. Jag visste verkligen inte hur jag skulle tolka det eller vad jag skulle svara. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag tar det som en komplimang. Det var nog så han menade och det är ju tanken som räknas, eller hur?

På vägen till nästa ställe stannade vi till i Kasese för lunch och lite shopping. Utbudet var väl något begränsat i den här lilla staden och jag hittade först inget särskilt. Men så när jag rundade ett gathörn fick jag se något på andra sidan av den stora huvudgatan. Med fara för mitt liv sprang jag över gatan och bort till den lilla butiken där jag genast bestämde mig för att köpa dräkten som satt på en skyltdocka utanför. Den var blå (ingen blir väl förvånad?) och bestod av kjol, blus och ett ganska smalt men väldigt långt tygstycke som man ska ha runt huvudet. Jag frågade vad den kostade och om jag fick prova den. Jodå, det gick bra och jag fick följa med in i den pyttelilla butiken där det redan fanns 10-15 personer. Tur att jag inte lider av klaustrofobi. Expediten klädde på mig och försäkrade att den passade jättebra. Hur hon nu kunde avgöra det där inne i trängseln och mörkret när jag dessutom hade långbyxor och T-shirt under. Jag hade redan bestämt mig för att köpa den och jag prutade inte ens. Att någon stod bredvid och tjatade om att det inte var värt pengarna eftersom det skulle bli så mycket jobb med att sy in den och om att kvalitén var dålig, det struntade jag i. När jag senare tog på mig den utan någonting under så satt den perfekt, som gjord för mig. Huvudbonaden har emellertid inte använt och ärligt talat så fattar jag inte ens hur man ska ha den.

Nästa stopp på resan var Ndali där vi bodde i små stugor precis på kanten av en kratersjö. Otroligt vackert vart man än vände sig. Vi gjorde små utflykter och promenader i omgivningarna, gick runt sjön och ner till byn. Fotograferade ödlor och varandras skuggor. En dag åkte vi till Kibale Forest där vi såg schimpanser, också en väldigt overklig känsla att se vilda schimpanser i verkligheten. Men det häftigaste var inte att se dem, det var att höra dem. Det var inte kamera man skulle ha i den skogen, det var bandspelare. Men det får väl bli nästa gång. På kvällen satt vi i fullmånens sken och tittade ut över sjön. Magiskt.

Vårt sista mål för resan var Murchinson Falls. Även här gjorde vi ett antal game drives, alltså turer ut med bil på morgonen eller kvällen för att titta på djur, och vi såg massor av olika djur. Om en game drive kan räknas som lyckad eller inte beror naturligtvis på vilka djur man får se, men faktiskt lika mycket på vilka människor man har turen eller oturen att få med sig i bilen. I Murchinson hade jag både min bästa och min sämsta game drive på samma dag. Och nej gott folk, den sämsta var inte den då takluckan föll ner i huvudet på mig (den var för övrigt i Queen Elisabeth).

Vi gjorde två utflykter med båt på Nilen. Massor av flodhästar, krokodiler och fåglar. Vi såg vattenfallet där Nilen med en enorm kraft pressar sig igenom en smal passage i berget. Det var häftigt! Och ännu häftigare blev det när båten stannade vid en klippa som stack upp mitt i floden. Jag fattade först inte varför han stannade båten där mitt i forsen och körde upp bland stenarna, eller ens om det var meningen. Plötsligt såg jag Annelie hoppa iland på klippan (hon är helt galen) så då gjorde jag det också. När man står på en liten sten i en stor fors så är det svårt att avgöra vad som rör sig och vad som står still. Förnuftet säger ju att naturligtvis så är det stenen som är stilla och vattnet som rör sig, men helt säker kan men ju inte vara och lite yr blir man. Annelie höll i mig så att jag inte skulle ramla i. Hon vet hur olycksbenägen jag kan vara ibland. Men det var värt risken. Tråkmånsarna som stannade kvar i båten fattar nog inte vad de missade.

När en fågelskådare åker till Uganda så finns det ett enda skäl till det: träskonäbben. Det är en väldigt sällsynt fågel som bara finns på ett fåtal, svårtillgängliga platser. Många fågelskådare skulle nästan ge vad som helst för att få se den. Jag är inte fågelskådare. Därför känns det lite extra häftigt att just jag har fått se den. Utan att behöva anstränga mig alls. Vi såg den från båten när vi var ute på vår andra tur på Nilen. Jag kunde bara sitta där och fotografera den. Lite löjligt lätt faktiskt.

Något som jag sent kommer att glömma var ”flodhästbegravningen” som vi fick bevittna på samma båtutflykt. När vi först åkte förbi så såg vi en döende eller nyligen död flodhäst ligga på stranden och när vi kom tillbaka efter några timmar så var den helt säkert död och de andra flodhästarna hade samlats runt den. Istället för att dyka ner i vattnet när vi kom, vilket flodhästar vanligtvis gör, så stod de kvar på land med sin döda vän. De gick sakta runt den, nosade på den och ”gäspade” sådär som flodhästar gör. Man ska visserligen passa sig för att läsa in för mycket av mänskliga känslor i djurs beteende och vi kan ju naturligtvis inte veta vad de tänkte eller kände, men nog verkade det som att de tog ett sista farväl. Vi satt tysta och tittade en stund men sedan åkte vi vidare för det kändes som att vi störde dem.

Så närmade sig resan sitt slut och vi åkte till Entebbe där vi skulle sova den sista natten innan vi skulle flyga hem. Den sista gemensamma middagen och utvärderingen av resan var inte alls kul. För mig påminde den om den där hemska diskussionen på Klubban för fem och ett halvt år sedan. Då när jag på allvar valde sida och började mitt nya liv. Nåja, så hemsk var väl inte diskussionen i Entebbe, men det var ändå ingen bra avslutning på resan. Vårt lilla tjejsnack däremot blev en mycket bättre avslutning på en helt fantastisk resa.

Nästa morgon var det då dags att sätta sig på planet hemåt. Allt gick bra förutom lite ”diskussioner” under hemresan. På flygplatsen passade jag på att bunkra upp ordentligt med macadamia-nötter, de är ju så svåra att få tag på i Sverige.

Den sista händelsen värd att nämna var att jag såg en kvinna som var så otroligt lik Jane Clifton (Margo Gaffney i KF). Jag var tvungen att titta på henne en lång stund för att vara säker på att det inte var hon. Hon var i och för sig lite yngre… och så hade hon uniform på sig. Det visade sig att hon var flygvärdinna och att hon skulle jobba på det planet som jag skulle med. Ni kan tro att det kändes konstigt att höra henne prata holländska och demonstrera säkerhetsgrejerna. Hon hade aldrig hört talas om Jane Clifton och hon ville inte vara med på bild.

Så kom jag hem till kylan och snöslasket igen. Genast kändes resan som någonting jag drömt. Men jag har 2600 foton som påminner mig om att jag trots allt har varit där på riktigt.