Den elfte september 2006 blev en väldigt speciell dag, men inte alls på det sättet som vi hade tänkt oss.
Babben hade varit oförsiktig nog att avslöja att hon skulle till Göteborg och efter lite luskande fick jag reda pÃ¥ tid, plats och lite annan viktig information. (Jag skulle kunna bli en bra stalker om jag vore lagd Ã¥t det hÃ¥llet.) “Babben fanclub Tjuvkil”, dvs jag och Rajat, bestämde oss för att Ã¥ka dit och träffa henne.
Redan förra måndagen var vi där och kollade in platsen. Resten av veckan gjorde vi upp planer. Det gäller att vara förberedd.
Det är tydligen stor skillnad mellan hur man behandlar kändisar i Sverige jämfört med i Indien, något som har gett upphov till mycket diskussioner. En fråga som vi har diskuterat mycket är hurvida vi skulle köpa plastblommor och spraya dem med parfym, eller om vi skulle köpa riktiga blommor.
Pysselkväll med tillverkning av fanclubsprylar
När den stora dagen äntligen kom åkte vi hemifrån redan vid 10-tiden. Babbens kurs skulle visserligen hålla på till 16.30, men vi ville vara där i god tid. Det kan ju hända att de slutar lite tidigare. Dessutom hade vi lite att fixa innan. Vi parkerade bilen i Ytterby och tog tåget till Göteborg. Vi var redan ganska fnissiga och förväntansfulla. Nu var det dags!
På Claes Ohlson handlade vi diverse nödvändigheter, som t ex lim till våra fanclubsmärken, och reflexer som vi snodde säkerhetsnålarna från. Sedan var det blomsteraffären nästa. Vi hade till slut bestämt oss för riktiga blommor och vi köpte en liten bukett med blandade röda och gula blommor. Vi är en fanclub med mycket begränsad budget, men det är ju tanken som räknas. Ett litet kort kostade vi på oss också. Här kulturkrockade vi igen. Rajat hittade ett kort med hjärtan på som han tyckte var jättefint, medan jag tyckte att det var väldigt mycket för mycket. Det blev svenska flaggan istället.
Strax efter klockan ett var vi på plats utanför Västra Hamngatan 7A. Nu började det bli riktigt pirrigt. Kameran redo. Sedan var det bara att vänta. Och vänta.
Där uppe är hon. Trodde vi i alla fall.
Lunch
Johanna Zanzibar, fanclub boss
Efter en och en halv timma pÃ¥ trottoaren flyttade vi in i trappuppgÃ¥ngen istället. Här kollade vi nogrannt vilka som gick förbi. Efter ett tag började vi fÃ¥ kommentarer som t ex “JasÃ¥, ni har flyttat inomhus nu. Ja, det var väl klokt.” och “Det är lite konstigt att ni sitter här hela dagen, men ni har väl en anledning, antar jag.”
Det var en lÃ¥ng väntan, men vi roade oss bäst vi kunde. (De förbipasserande verkade ocksÃ¥ ganska roade av vÃ¥ra galenskaper.) Vi slog vad om hur hon skulle anlända. Jag satsade pÃ¥ trapporna, medan Rajat var stensäker pÃ¥ “alligator” (elevator; hissen alltsÃ¥). Vi funderade ocksÃ¥ mycket pÃ¥ vad vi skulle göra om hon hade brÃ¥ttom eller inte ville prata med oss. Ska vi hÃ¥lla fast henne med vÃ¥ld? Om jag hÃ¥ller benen och du armarna, vem ska dÃ¥ fotografera? Den frÃ¥gan löste vi aldrig riktigt.
Rajat har “the alligator” under bevakning.
Trött blir man
Efter fyra-fem timmar började vi tröttna. Speciellt Rajat började bli väldigt kinkig och kissnödig. Vi hade testat rullstolshissens alla funktioner, vi visste exekt vilka sopor man slänger i vilket kärl i soprummet och vi hade full koll på när ventilationen senast besiktigades och när det är dags att göra det igen.
Vaar aar Babbaaaan… vaar aar Babbaaaan… vaar aar Babbaaaan…???
Det var dags att göra något drastiskt. Vi gick respektive åkte upp till fjärde våningen. Där uppe fanns bara en stängd dörr och eftersom vi inte visste hur det såg ut på andra sidan den dörren så hade vi inte vågat öppna den förut. Vi ville ju inte riskera att klampa in och förstöra överraskningen. Men nu struntade vi i överraskningen. Vi var helt enkelt tvugna att ta reda på om Babben var där eller om vi hade väntat helt förgäves. Det var helt tomt och stängt. Ingen Babben.
En desperat chansning
Hur hade hon kunnat komma undan? Hade vi fÃ¥tt fel uppgifter om adressen eller tiden? Hade det blivit lokaländring i sista minuten? Hade de slutat redan innan lunch? Hade hon blivit varnad att det satt tvÃ¥ galningar i trappan? Smet hon ut bakvägen? Vi hade i och för sig kollat efter alternativa “flyktvägar” och inte hittat nÃ¥gra, men det kan ju ha funnits nÃ¥gon liten lönndörr som vi missade.
En sista bild innan vi gav upp och åkte hem
På bussen hem kunde vi konstatera: Hade vi köpt plastblommor så hade vi kunnat skicka dem till henne. 
