Johannas blogg

Den elfte september, Babben-dagen, började med besvärligheter. Allt krånglade och tog längre tid än beräknat. Men vissa dagar spelar det ingen roll, det finns liksom inget som rår på ens glada humör. Såhär skrev jag i mitt block:

11:45 Förmiddagen präglades av förvirring, stress och strul. Ändå sitter jag här på tåget och bara ler. Dessutom har Povel Ramel fastnat i mitt huvud. Men så säg gott folk kan ni svara på: Är detta normalt? Ska det vara så?

Jag råkade ut för en mycket påträngande typ som ville att alla på tåget skulle komma till Sergels torg och tillsammans med honom förstöra världens största bild av George Bush. Jag är inget fan av George Bush och hans partikamrater, men jag hade verkligen ingen lust att diskutera USA:s utrikespolitik med en fanatisk främling på tåget. Och speciellt inte på självaste Babben-dagen. Jag hade (för mig) viktigare saker att tänka på.

Jag hade flera månader i förväg försökt boka övernattning, eftersom Eva så väldigt olägligt blivit hemlös. Jag började med billiga ställen centralt och arbetade mig utåt och uppåt tills jag slutligen hittade ett ledigt rum på ett inte särskilt billigt hotell i Solna. Jag vet inte varför det var så fullbokat överallt. Var det något särskilt på gång i Stockholm just denna tisdag eller var det Babben-dagen som drog så mycket folk? Jag vet fortfarande inte.

Det var meningen att jag skulle kliva av tåget vid Stockholm C och sedan ta pendeltåget till Solna för att checka in och lämna väskan. Sedan snabbt som attan tillbaka till Centralen igen för att träffa Eva och åka till TV. Vi ville vara där i mycket god tid för att hinna ladda ordentligt och bli sådär härligt fnissiga och nervösa. Jag hade kollat vilket pendeltåg jag skulle ta och jag hade skrivit ut en karta från eniro för att hitta till hotellet.

När jag satt där på tåget fick jag emellertid en mycket bättre idé. (Tyckte jag just då.) Tåget jag åkte med var det där långsamma som stannar överallt och går norr om Mälaren. Det ankommer alltså till Stockholm från nordväst. Då borde man alltså kunna spara lite tid genom att kliva av i typ Solna eller nåt istället för att åka till Centralen och tillbaka igen. Jag har väl inte sådär jättebra koll på Stockholms förorters geografi, men jag vet i alla fall att Solna ligger nära Sundbyberg. Jag kände mig lite äventyrlig och spontan, så när tåget stannade i Sundbyberg så hoppade jag av där.

När jag väl satte fötterna på Sundbybergs mark så ångrade jag mig nästan omedelbart. Jag hade faktiskt ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Ska man åka pendeltåg, tunnelbana eller buss? Och i så fall vilket tåg, vilken tunnelbana eller vilken buss? Jag kollade lite tidtabeller och kartor. Funderade på att gå men det verkade ganska långt. Jag har i och för sig ingenting emot promenader, men långpromenad utan karta kändes inte som en bra idé nu när det faktiskt var för att spara tid som jag hade gett mig på denna geografiövning.

Jag frågade en tjej i en biljettlucka och hon föreslog en buss och förklarade varifrån den skulle gå. Jag hittade hållplatsen och läste på ett anslag i busskuren. Jag lyckades klura ut att jag bara skulle åka inom en zon och kollade alla priserna för olika sorters biljetter och kort. Kontantbiljett fanns med på prislistan. Det var ju visserligen dubbelt så dyrt som allt annat men verkade ändå som ett bra och enkelt alternativ. Jag orkade inte med mer krångel. Men chauffören bara hånskrattade åt mig när jag klev på bussen och sträckte fram en hundralapp. Det var lääängesen jag tog emot pengar på bussen. Jag kände mig som en lantis i stan.

En väldigt hjälpsam tjej visade mig hur man skulle sms:a för att köpa biljett. Jag satte mig precis bakom chauffören och började sms:a. Det gick inte att skicka. Jag sms:ade igen. Och igen. Tjejen gick och satte sig och jag fortsatte sms:a, ivrigt pÃ¥hejad av alla pÃ¥ bussen. Till slut visade jag chauffören. Titta här, nu skriver jag de här bokstäverna och skickar till det här numret, och sÃ¥ trycker jag pÃ¥ skicka. Kolla nu: “meddelandet ej skickat” Jag fick Ã¥ka gratis. Ja, jag var ju nästan framme sÃ¥ det fanns liksom inte sÃ¥ mÃ¥nga andra alternativ.

När jag kom fram till Solna Centrum var jag alldeles svettig och illamående. Där klev jag av för busschauffören hade sagt att det var närmaste hållplatsen. Bortkommen och vilse igen. Jag kollade på en karta som satt på en vägg. Kollade på den väldigt länge och jämförde med min utskrift från eniro men lyckades inte hitta vare sig var jag befann mig eller vart jag skulle. Till slut hittade jag Solna Centrum alldeles i kanten av kartan. Jag skulle åt det hållet som inte fanns med. Hur smart är det att sätta upp en karta med du-är-här-pricken nästan utanför kartan?

Jag gick ut och velade omkring lite tills jag hittade en annan infotavla med en bättre karta. Det visade sig att det var precis lika jävla långt från Solna centrum som från Sundbybergs centrum! Med den skillnaden att klockan var betydligt mer nu.

Jag tog en taxi, betalade en mindre förmögenhet men blev skjutsad ända fram till hotellets dörr. Angående hotellet så kunde jag konstatera att hemsidan deras var betydligt tjusigare än själva stället. Men det var väl OK och jag hade verkligen inte tid att fundera över hotellets standard. Huvudsaken var att jag hade hittat det till slut.

Efter allt som varit ville jag bara sätta mig i ett hörn och gråta. Stanna på hotellet hela kvällen och inte prata med någon. Men jag tänkte att jag förmodligen skulle ångra mig om jag gjorde det, så istället bytte jag om och snyggade till mig lite. Och så iväg igen. Killen i hotellreceptionen föreslog att jag skulle åka först buss och sedan pendeltåg till Centralen, men jag var inte ett dugg sugen på att åka mer buss så jag tog en promenad istället. Det var inte så långt och dessutom så kändes det bättre att själv ha kontroll. Ju fortare jag går desto fortare kommer jag fram, inget krångel.

Jag missade ett tåg med ungefär 20 sekunder, men det skulle komma ett till ganska snart därefter så jag orkade inte ens bli upprörd. Jag ägnade väntetiden åt att gräla med en drickaautomat. (Jag var törstig och den vägrade ta emot den sista enkronan.)

När jag kom till Centralen stod Eva och väntade vid bögringen.
Eva, ta hand om mig. Ta med mig dit jag ska.

Fortsättning följer…