Johannas blogg

Tigermannen ringde och väckte mig imorse. Han var så överentusiastisk att jag skrattade högt för mig själv efter att jag hade lagt på. Han ville dubbelkolla att jag verkligen tar med mig min kamera och hans Babben-knapp och allt annat. Han visste inte vad han skulle ha på sig och han var alldeles för nervös för att kunna äta. Han skulle åka dit med en gång och kolla om han ser Babben. Visst, det kan han väl göra, men jag tvivlar på att Babben är där tio timmar innan det börjar.

Vi funderar lite på hur vi ska få Babbens uppmärksamhet så att vi får träffa henne efteråt. Man skulle till exempel kunna klä av sig naken, skriva BABBEN FANCLUB på sin kropp och vifta med flaggor. Man skulle annars kunna skicka ett sms och fråga om hon har ett par minuter för oss. Vi har ännu inte bestämt vilken taktik vi ska satsa på. . .

Imorgon ska jag till Storan i Göteborg. Sist jag var där var det en konsert med Indian Army Chief’s Brass Band. Det var den indiske kocken (som visade sig egentligen vara lärare på fordonsgymnasiet) som hade fixat så att Rajat och jag fick en inbjudan från indiska ambassaden att närvara vid denna konsert.

Publiken bestod till 99,8% av indier. Det var riktigt konstigt att stå där utanför och se alla indier komma gående från alla håll, som att Göteborg hade förflyttats någon helt annanstans. Alla var otroligt uppklädda. Vissa nästan utklädda. Så gott som alla kvinnor hade sari. Jag hade Fjällräven. Jag bodde periodvis på mitt jobb och hade inte varit hemma sedan jag fick inbjudan, så jag fick ta vad jag hade helt enkelt.

Orkestern bestod av ett stort antal indiska män som såg helt klonade ut. De hade vita uniformer med en massa guld och medaljer på. Alla hade exakt samma frisyr och ingen hade något ansiktsyttryck alls. Musiken de spelade lät inte som något jag hört tidigare och de spelade på instrument som jag inte visste fanns. Inför varje stycke skulle dirigenten presenteras och applåderas, fast det bara var två som turades om. Bakom dem hängde stora flaggor. Indien och Sverige.

Det var en helt otrolig upplevelse! Dock gick de poetiska och berättande texterna mig helt förbi. Men tänk om någon hade sagt till mig att det är ingen idé att jag går dit för jag kommer ändå inte fatta nåt. Då hade jag missat ett minne för livet.

Imorgon ska vi dit igen. Den här gången blir det stå upp-humor. Rajat kommer inte fatta nåt, dvs han kommer garanterat inte skratta åt samma saker som alla andra. Däremot så tror jag säkert att han uppskattar det minst lika mycket som alla andra. Jag ser verkligen fram emot att få höra vad han tycker. Det ska också bli skönt att ta en paus från allt det jobbiga och bara tänka på roliga saker hela dagen.

Jag var sÃ¥ lÃ¥g en da’
att jag borde ha
en notering i Guinness Rekordbok . . . (Robert Broberg)
. . . men precis när jag tänkte strunta i allting och bara gå och lägga mig istället så ringde en galen indier. En och en halv timma senare var jag alldeles för uppåt för att kunna sova.

Alla borde ha en galen indier i sitt liv. Det är ett helt fantastiskt sätt att se sin gråa vardag med helt andra ögon.

Han ska se Gammal Är Äldst med Babben och gubbarna när de kommer till Göteborg och han är jätteglad för att Babben har fixat en biljett åt honom. Men han vill att jag ska följa med. Och jag har biljetter till samma show i Skövde ett par veckor senare, och där har jag också bjudit min syster.

Det är helt galet, men vafan, det är ju inte som att det finns sÃ¥ mÃ¥nga andra som slÃ¥ss om min uppmärksamhet just den helgen. Och som min favoritkomiker en gÃ¥ng har sagt (efter x antal omtagningar): “Stand-up blir bara roligare ju fler gÃ¥nger man hör den”.

Fanny - toalettdykaren

Moa & Fanny

Första bebisbilden

Efter den senaste veckans plågsamma vakum så känns det skönt att korten äntligen har lagts på bordet.

Jag vill gärna fortsätta vara vän med er alla, men jag kommer inte sakna “gänget” som nu upplöses. Jag har ändÃ¥ aldrig varit fullvärdig medlem.